Till Särkänniemi
Lördagen den femte september var det dags att åka iväg på KooVees traditionella Särkänniemi-orientering som hade blivit flyttad från våren på grund av pandemin. Oftast har tävlingen ordnats i maj, men i år var det omöjligt. Nu fick vi med oss 14 löpande ungdomar och några föräldrar som hjälptrupper.
Nästan genast efter att bussen vände till Tavastehus motorväg så steg oron huruvida vädret kommer att vara bra under dagen då en störtregn började skölja över bussen. Denna oro visade sig vara obefogad som tur. Framme var vädret visserligen lite sval, men själva regnet hölls undan hela dagen. En annan oro hade jag hur det kommer att bli möjligt att lyckas hålla säkerhetsavstånd på själva tävlingsplatsen. Även denna oro visade sig delvis obefogad för arrangörerna och Särkänniemi hade gjort sitt yttersta för att människorna skulle kunna hålla avstånd och jag minns inte att jag någonsin skulle ha sett en motsvarande mängd flaskor med handdesinficeringsmedel som jag såg den dagen. Dessutom desinficerades attraktionerna i nöjesparken med jämna mellanrum för säkerhets skull.
Själva tävlingen var intensiv. Fyra olika startområden, en lite ovanlig 1:3000 skala på kartan, kontroller ända upp till 25 stycken på längsta 3,0 km banan (i H16) och uppskattningsvis parhundra deltagare. I tävlingen kristalliserades sprintorienteringens väsen då man fick under orienteringen hela tiden koncentrera sig på ruttval, förbjudna områden, kontrollnumror och riktningar från kontrollen samtidigt som man vet att fötterna skall röra på sig så snabbt som möjligt om man vill hänga med i tätstriden. Koncentrationen hjälptes knappast av t.ex. att en tävlande stötte mitt i allt på en rad ponnyn som leddes över den tilltänkta ruttvalet.
Med tanke på alla omständigheter så tyckte jag det var väldigt fint att varje deltagare från Trian kom igenom sina banor med ett godkänt resultat. I en del serier fanns det överraskande många diskvalificeringar, så till den delen verkar koncentrationen och förberedelserna ha gått rätt.
Som souvenir hämtade Saga en pokal efter en fin tredje placering. De andra fick med sig minnen från en fin sprinttävling och en dag i nöjesparken, där köerna lyste så gott som helt med sin frånvaro, vilket möjliggjorde flera turer i favoritattraktionerna.
